Vi gör självporträtt.
Vilken ångest detta tycks skapa i en klass med elever mellan 12 och 16 år. Att se sig själv, sina karaktäristiska drag, sina färger - det tycks ibland övermäktigt. Än värre blir det då de börjar gå runt och kolla varandras. Då rodnas det här och var.
Vi jobbade med att först skissa sitt ansikte med blyerts. Sen ville jag att alla skulle arbeta med temperablock, en allt för underskattad metod. Vi har slitit med anletsdrag, färgblandningar och önskebilden av den perfekta människan.
När någon fångat sina drag och någon annan ropar "men det är ju likt!" så blir det rusning. Hur gjorde han? Eller hon? Medan den som lyckats få till sig skruvar på sig och tycker att munnen är för liten eller ögonen för långt isär eller hårfärgen för gul. Märk väl att detta förekommer oftast bland flickorna. Pojkarna gör hellre sina porträtt lite mer frimodigt och vågar till coh med vara lite stolta över det. Vad säger det oss, egentligen, bortom bildlektionen, menar jag?
Hur som helst har vi mer att lära och mer att göra. Missnöjet över att behöva måla sin blyertsskiss med tempera är stor. Men jag framhärdar - övning att blanda färg är viktigt. Så också att se att det ingår grönt och lila i våra skuggor och linjer.
- Va? säger eleven, grönt i ansiktet, då ser man ju vinterkräksjuk ut.
- Jo, titta själv, säger jag. Det ÄR grönt just där.
Och så blandar vi grönt även i den mörkblondes hår och får till det på pricken...
De resultat vi har är bra, så klart. Dramat i bildsalen slutar bra. Vi försöker alltid hitta det bästa i varje bild och vi övar oss i att vara stolta över det vi gjort. Men lätt är det inte.
Återkommer med bilder. Hoppas jag. Om jag får.
//Bildfröken
fredag 22 januari 2010
torsdag 26 november 2009
Rapport- rörlig bild och lärande
RAPPORT -- RÖRLIG BILD OCH LÄRANDE NOV 09
Inledning
Ungdomar idag ser mycket film och diskuterar mycket film. Tyvärr är det inte allt för ofta som detta medium används i undervisningssyfte, oftast beroende på avsaknad av utrustning, inte tillräckligt med kunskaper hos personal samt tid för redigering och förarbete. Det är en brist eftersom just film torde vara ett område där unga redan har en hel del förkunskaper om än inte tillräckliga för att skapa en egen film av bättre kvalitet. Men om man tar till vara på deras förkunskaper och intresse finns det en god grund att stå på då man gör någon typ av filmprojekt med eleverna.
Att arbeta med film i ett ämnesövergripande område är inte svårt. Redan filmarbetets olika delar är i sig ämnesövergripande då det ingår både författande, regi och teknik samt bild. I samband med kursen Rörlig bild och lärande ska vi använda oss av någon form av rörlig bild i ett redan planerat arbete och då passar det bra att filma i det temaarbete som är på gång.
Bakgrund
På Treälvsskolan arbetar vi tematiskt i åldersintegrerade grupper och vi använder oss av samarbetslärande. Just nu arbetar vi med ett ämnesövergripande område som vi kallar ”Förändringar”. Huvudtanken med temat är att göra djupdykningar i olika förändringar som skett i världen under människans livstid. Var och en av eleverna i en samarbetsgrupp väljer ett område var att fördjupa sig i samt en uppfinning som betytt mycket för mänskligheten. Redovisningsformen är så gott som valfri.
Att arbeta med film i någon form i detta tema var inte svårt att planera in. Vi beslöt att låta eleverna göra en minuts film om en historisk händelse. För att låta eleverna bilda sig en uppfattning om vad vi ville att de skulle göra fick de se några filmer på Youtube; exempelvis Forrest Gump – One take in one minute. De ”en-minuts-filmer” som fanns att titta på var kända bland ungdomarna varför det inte var svårt att få dem att förstå tanken bakom projektet.
Syfte
Syftet med filmarbetet är att hitta essensen i en historisk händelse och genom att använda rörlig bild presentera denna på en minut. För detta måste eleverna ta reda på fakta och skaffa sig så mycket kunskap att det är möjligt att återge händelsens viktigaste delar på minimal tid.
I övrigt syftar arbetet till att lära eleverna hur man går till väga när man gör en film.
Filmarbetet
Första lektionen används till att titta på filmer på Youtube och diskutera tanken med dessa. Filmerna innehåller ingen text eller tal, musik förekommer i de flesta fall. Budskap förmedlas genom kroppsspråk, gester, mimik, skyltar, redskap, kläder… Redan här börjar eleverna fundera på vilken händelse som skulle kunna gestaltas som en en-minutsfilm.
Nästa lektion går vi igenom dramaturgi och kameravinklar. Eleverna får tillfälle att skriva ett manus efter att de i sina samarbetsgrupper enats om filmens handling. Men först måste research göras och detta sker lämpligtvis på SO-passen. Det gäller att hitta de mest talande delarna i de historiska händelserna och fundera ut vilka som bör vara med för att filmen ska få fram rätt budskap.
Manus arbetas fram och skrivs ner enligt en manusmall med rutor och text till för att beskriva varje sekvens. (Här blir det inte så stor variation eftersom kameran kommer att hållas stilla under filmningen och aktörerna rör sig fram och tillbaka framför kameran på en bestämd plats. Men vem som ska göra vad måste finnas med och de olika skeendena i filmen ska skrivas och beskrivas.)
På bildpassen tillverkar eleverna enklare rekvisita som kan behövas.Efter detta övar eleverna noga, de kan ta minst ett par lektioner i bruk. Några övar genom att helt enkelt provfilma med mobilerna för att göra sig en föreställning om hur det kommer att se ut. Själva filmandet med den "rätta" kameran tar inte så mycket tid i anspråk. Det finns en kamera och det är många som ska filma så det gäller att vara väl förberedd.
Eftersom eleverna inte har så stora erfarenheter av film ännu, tar det tid att lära sig hantera kameran och hitta lämpliga platser att filma på. De i de flesta fall rätt genomtänkta filmerna färdigställs och efteråt har vi pratat en del om resultatet. Mestadels är man överens om att det är svårare än man kan tro att göra en minuts film men över lag är man nöjd.
Trots den varierande kvalitén på slutprodukterna har ändå filmandet nått sitt syfte på flera sätt. Dels att man tagit till sig kunskaperna om olika händelser som varit viktiga i människans historia, dels att man provat på samarbetet både framför och bakom kameran och reflekterat över en slutprodukt. Samarbetet har utvidgats ännu mer under filmprojektet genom att många elever hade stor frånvaro pga sjukdom. Då lånade man helt enkelt in "skådespelare" från andra grupper vilket gjorde att eleverna kände att de hade ett mycket viktigt uppdrag då de skulle regissera och instruera inhoppare. En annan gång visade det sig att en som var bra på att filma var sjuk, då frågade eleverna sig fram till en som var känd som duktig kameraman och denna person fick ett par uppdrag. Någon samarbetsgrupp behövde statister och sökte upp andra grupper för detta uppdrag.
Efter att projektet slutförts har det kommit önskemål om att göra mer film, men då gärna ett drama. Förhoppningsvis kan vi syssla med detta till våren och låta alla klasser göra någon form av film. Det ser vi fram emot.
Mina reflektioner utifrån litteratur och kurs i rörlig bild och lärande
Det finns ett par kapitel i boken Design för lärande (Rostwall och Selander, Red.) som intresserar mig och det är ”Didaktisk design i ungdomars berättande med film” (Lindstrand, sid 203) och ”Ska vi skriva, vi har ju bild?” (Öhman – Gullberg, sid 217).
I båda kapitlen kan man läsa om hur ungdomar arbetar med film och hur detta skapar lärande processer. I Lindstrands text finns beskrivet hur ungdomar gjort en film på temat välfärdsproblem. Eleverna har valt att göra en film om svält, vattenbrist och dåliga arbetsförhållanden ställda mot välfärdssamhällets slöseri med vatten, självsvält och stress.
Filmarbetet innebär att eleverna måste ta reda på fakta om olika samhällsförhållanden i världen samtidigt som de ska skapa något nytt i sin film, symboler, som representerar det de vill säga. ”En lärprocess pågår på detta sätt parallellt med arbetet att skapa tecken…”(sid 210). Eleverna måste också lära sig om hur man förmedlar ett budskap med bilder, i detta fall rörliga bilder. Det krävs kunskaper om hur man filmar och vad som ska vara med för att dels väcka intresse hos en tänkt målgrupp, dels hålla sig till ett relevant innehåll inom den genre man valt. Sett ur denna synvinkel kan man se att själva skapandet av en film innebär ett lärande där ett flertal ämnen ingår. Författaren jämför filmskapande med läroböcker där budskapet framförs med skriven text och bild. När man däremot arbetar med film finns flera resurser som kroppsspråk, musik, ljud, ljus, rumslig inramning, mm.
Varför jag tycker kapitlet är intressant är att det speglar det mångfald av lärtillfällen som ingår i filmskapandet. Det är en ganska tidskrävande process som måste planeras noga. Arbetar man ämnesintegrerat vågar jag påstå att de flesta ämnen kan ingå i ett filmprojekt.
När det gäller kapitlet ”Ska vi skriva, vi har ju bild?” känner jag igen det frustrerande i att de estetiska ämnena på något vis fortfarande är skilda från det ”seriösa” lärandet. Sedan länge tillbaka har praktiskt arbete eller lärande inte riktigt lika hög status som det som utförs teoretiskt. Vad som kommer fram här och som jag själv ofta stöter på i bildsalen är elevernas undran över teoripass där man måste förbereda eller efterarbeta något. Det kan vara allt från bildanalys till att skriva ett filmmanus. Jag har en känsla av att ligger lite irritation i luften sådan gånger, man är helt enkelt av tradition (?) i bildsalen för att rita och måla. Ämnet har definitivt inte samma status som teoretiska ämnen har.
Författaren nämner polariseringen mellan ”högt och lågt, mellan tänkande och kropp” i sammanhanget hur de traditionellt estetiska ämnena klassificeras (sid 219). Hon berättar också om hur skolan faktiskt är inredd, ofta med de praktiska salarna för sig och avskilda från övriga ämnen. Detta kan ju i och för sig bero på praktiska lösningar beroende på ämne, exempelvis slöjdsalar har behov av utrustning som är skrymmande och som kräver särskilda säkerhetsförhållanden. Trots det borde ämnet ändå räknas in med lika hög status som exempelvis kemi som ju också kräver särskilda salar. Det som intresserar är hur lärarlaget i texten har ordnat sitt arbete och lyfter fram vikten av att olika uttrycksformer berikar lärprocessen när de samverkar. Att teori och praktik i samverkan fördjupar perspektiven i lärprocessen.
Även detta kapitel handlar om hur eleverna gör filmer och i och med detta har man tagit till vara på både praktiska och teoretiska resurser. Författaren menar att just arbetet med film innebär att man på ett mer genomgripande sätt omformar nya kunskaper och gör dessa till sina egna genom processen med filmskapandet från idé till färdig produkt. Detta ställs emot en pojkes uttalande om ämnesintegrering där han tröttnat på att det är samma i alla ämnen. Då eleverna tycker att det är enformigt har tanken med ämnesintegrering inte nått sitt mål, törs jag påstå.
Som jag nämnde tidigare kan de flesta ämnen ingå i ett filmprojekt och då tycker jag att de estetiska ämnena hamnar i ett bättre läge i vågskålen. Här har alla ämnen lika hög status eftersom de samverkar med sina olika delar. Förutom elevernas känsla att de har en sorts makt och ett ansvar då de filmar, delvis utanför skolan, finns ändå pedagogens kontroll över det hela genom kravet på ett manus och i förlängningen även kravet på kunskaperna att producera filmen med allt vad det innebär.
Vad som kan kännas frustrerande är tidsåtgången när det gäller att låta eleverna göra film. Om man arbetar ämnesintegrerat gäller det att planera och förbereda så att alla ämnen kommer in i filmarbetet. Det som jag personligen tror känns som tidskrävande är nog repetition av filmscener och själva filmandet. Eleverna får ta ansvar på ett helt annat sätt då de eventuellt lämnar skolområdet för att filma och ibland kan man säkerligen uppfatta arbetet som kaos i vissa moment. Som pedagog med ansvar för att eleverna ska lära något gäller det att släppa taget till viss del och våga lägga över ansvar på eleverna. Jag tror inte det är alldeles enkelt eftersom vi oftast inte har den kulturen eller traditionen i skolan.
Ett annat faktum är att många pedagoger saknar en gedigen utbildning i handhavande av tekniken varför det blir problem redan där. Oftast har eleverna bättre kunskaper om detta och det kan skapa förvirring i lärsituationer om pedagogen inte har kontrollen helt över det som sker.
Man kan även använda sig av film i andra syften. Eftersom ungdomar ser väldigt mycket videofilm idag kan man fundera över hur mycket de hinner bearbeta det de ser. Filmer som speglar ungdomskultur kan ligga till grund för många bra diskussioner om man ger sig tid att analysera ordentligt. Även våldsfilmer som av och till diskuteras bland eleverna kan plockas isär i delar och man kan diskutera hur filmen är gjord, vad som händer och hur våldssekvenserna skulle upplevas i verkligheten. Det finns filmer som passar som underlag till så gott som alla ämnen man av något skäl behöver prata om - från könsdiskriminering till våldsbrott.
Att använda just film i skolan innebär att man använder en genre som eleverna känner väl och det tror jag är en stor fördel. Fortfarande är det mycket populärt att visa en film. Det känns som avkoppling från det traditionella pluggandet och just denna lustkänsla tror jag att man kan använda sig av på en djupare nivå. Det som gäller är bara tid för planering av rätt film, rätt diskussionsunderlag och tid till reflektion och utvärdering. Ett noggrant genomfört filmarbete, framför eller bakom kameran eller TV-rutan måste få väga lika tungt som ett traditionellt teoripass baserat på litteratur.
Källa: Design för lärande, Anna-Lena Rostvall och Staffan Selander (red), Norstedts Akademiska Förlag, 2008
Inledning
Ungdomar idag ser mycket film och diskuterar mycket film. Tyvärr är det inte allt för ofta som detta medium används i undervisningssyfte, oftast beroende på avsaknad av utrustning, inte tillräckligt med kunskaper hos personal samt tid för redigering och förarbete. Det är en brist eftersom just film torde vara ett område där unga redan har en hel del förkunskaper om än inte tillräckliga för att skapa en egen film av bättre kvalitet. Men om man tar till vara på deras förkunskaper och intresse finns det en god grund att stå på då man gör någon typ av filmprojekt med eleverna.
Att arbeta med film i ett ämnesövergripande område är inte svårt. Redan filmarbetets olika delar är i sig ämnesövergripande då det ingår både författande, regi och teknik samt bild. I samband med kursen Rörlig bild och lärande ska vi använda oss av någon form av rörlig bild i ett redan planerat arbete och då passar det bra att filma i det temaarbete som är på gång.
Bakgrund
På Treälvsskolan arbetar vi tematiskt i åldersintegrerade grupper och vi använder oss av samarbetslärande. Just nu arbetar vi med ett ämnesövergripande område som vi kallar ”Förändringar”. Huvudtanken med temat är att göra djupdykningar i olika förändringar som skett i världen under människans livstid. Var och en av eleverna i en samarbetsgrupp väljer ett område var att fördjupa sig i samt en uppfinning som betytt mycket för mänskligheten. Redovisningsformen är så gott som valfri.
Att arbeta med film i någon form i detta tema var inte svårt att planera in. Vi beslöt att låta eleverna göra en minuts film om en historisk händelse. För att låta eleverna bilda sig en uppfattning om vad vi ville att de skulle göra fick de se några filmer på Youtube; exempelvis Forrest Gump – One take in one minute. De ”en-minuts-filmer” som fanns att titta på var kända bland ungdomarna varför det inte var svårt att få dem att förstå tanken bakom projektet.
Syfte
Syftet med filmarbetet är att hitta essensen i en historisk händelse och genom att använda rörlig bild presentera denna på en minut. För detta måste eleverna ta reda på fakta och skaffa sig så mycket kunskap att det är möjligt att återge händelsens viktigaste delar på minimal tid.
I övrigt syftar arbetet till att lära eleverna hur man går till väga när man gör en film.
Filmarbetet
Första lektionen används till att titta på filmer på Youtube och diskutera tanken med dessa. Filmerna innehåller ingen text eller tal, musik förekommer i de flesta fall. Budskap förmedlas genom kroppsspråk, gester, mimik, skyltar, redskap, kläder… Redan här börjar eleverna fundera på vilken händelse som skulle kunna gestaltas som en en-minutsfilm.
Nästa lektion går vi igenom dramaturgi och kameravinklar. Eleverna får tillfälle att skriva ett manus efter att de i sina samarbetsgrupper enats om filmens handling. Men först måste research göras och detta sker lämpligtvis på SO-passen. Det gäller att hitta de mest talande delarna i de historiska händelserna och fundera ut vilka som bör vara med för att filmen ska få fram rätt budskap.
Manus arbetas fram och skrivs ner enligt en manusmall med rutor och text till för att beskriva varje sekvens. (Här blir det inte så stor variation eftersom kameran kommer att hållas stilla under filmningen och aktörerna rör sig fram och tillbaka framför kameran på en bestämd plats. Men vem som ska göra vad måste finnas med och de olika skeendena i filmen ska skrivas och beskrivas.)
På bildpassen tillverkar eleverna enklare rekvisita som kan behövas.Efter detta övar eleverna noga, de kan ta minst ett par lektioner i bruk. Några övar genom att helt enkelt provfilma med mobilerna för att göra sig en föreställning om hur det kommer att se ut. Själva filmandet med den "rätta" kameran tar inte så mycket tid i anspråk. Det finns en kamera och det är många som ska filma så det gäller att vara väl förberedd.
Eftersom eleverna inte har så stora erfarenheter av film ännu, tar det tid att lära sig hantera kameran och hitta lämpliga platser att filma på. De i de flesta fall rätt genomtänkta filmerna färdigställs och efteråt har vi pratat en del om resultatet. Mestadels är man överens om att det är svårare än man kan tro att göra en minuts film men över lag är man nöjd.
Trots den varierande kvalitén på slutprodukterna har ändå filmandet nått sitt syfte på flera sätt. Dels att man tagit till sig kunskaperna om olika händelser som varit viktiga i människans historia, dels att man provat på samarbetet både framför och bakom kameran och reflekterat över en slutprodukt. Samarbetet har utvidgats ännu mer under filmprojektet genom att många elever hade stor frånvaro pga sjukdom. Då lånade man helt enkelt in "skådespelare" från andra grupper vilket gjorde att eleverna kände att de hade ett mycket viktigt uppdrag då de skulle regissera och instruera inhoppare. En annan gång visade det sig att en som var bra på att filma var sjuk, då frågade eleverna sig fram till en som var känd som duktig kameraman och denna person fick ett par uppdrag. Någon samarbetsgrupp behövde statister och sökte upp andra grupper för detta uppdrag.
Efter att projektet slutförts har det kommit önskemål om att göra mer film, men då gärna ett drama. Förhoppningsvis kan vi syssla med detta till våren och låta alla klasser göra någon form av film. Det ser vi fram emot.
Mina reflektioner utifrån litteratur och kurs i rörlig bild och lärande
Det finns ett par kapitel i boken Design för lärande (Rostwall och Selander, Red.) som intresserar mig och det är ”Didaktisk design i ungdomars berättande med film” (Lindstrand, sid 203) och ”Ska vi skriva, vi har ju bild?” (Öhman – Gullberg, sid 217).
I båda kapitlen kan man läsa om hur ungdomar arbetar med film och hur detta skapar lärande processer. I Lindstrands text finns beskrivet hur ungdomar gjort en film på temat välfärdsproblem. Eleverna har valt att göra en film om svält, vattenbrist och dåliga arbetsförhållanden ställda mot välfärdssamhällets slöseri med vatten, självsvält och stress.
Filmarbetet innebär att eleverna måste ta reda på fakta om olika samhällsförhållanden i världen samtidigt som de ska skapa något nytt i sin film, symboler, som representerar det de vill säga. ”En lärprocess pågår på detta sätt parallellt med arbetet att skapa tecken…”(sid 210). Eleverna måste också lära sig om hur man förmedlar ett budskap med bilder, i detta fall rörliga bilder. Det krävs kunskaper om hur man filmar och vad som ska vara med för att dels väcka intresse hos en tänkt målgrupp, dels hålla sig till ett relevant innehåll inom den genre man valt. Sett ur denna synvinkel kan man se att själva skapandet av en film innebär ett lärande där ett flertal ämnen ingår. Författaren jämför filmskapande med läroböcker där budskapet framförs med skriven text och bild. När man däremot arbetar med film finns flera resurser som kroppsspråk, musik, ljud, ljus, rumslig inramning, mm.
Varför jag tycker kapitlet är intressant är att det speglar det mångfald av lärtillfällen som ingår i filmskapandet. Det är en ganska tidskrävande process som måste planeras noga. Arbetar man ämnesintegrerat vågar jag påstå att de flesta ämnen kan ingå i ett filmprojekt.
När det gäller kapitlet ”Ska vi skriva, vi har ju bild?” känner jag igen det frustrerande i att de estetiska ämnena på något vis fortfarande är skilda från det ”seriösa” lärandet. Sedan länge tillbaka har praktiskt arbete eller lärande inte riktigt lika hög status som det som utförs teoretiskt. Vad som kommer fram här och som jag själv ofta stöter på i bildsalen är elevernas undran över teoripass där man måste förbereda eller efterarbeta något. Det kan vara allt från bildanalys till att skriva ett filmmanus. Jag har en känsla av att ligger lite irritation i luften sådan gånger, man är helt enkelt av tradition (?) i bildsalen för att rita och måla. Ämnet har definitivt inte samma status som teoretiska ämnen har.
Författaren nämner polariseringen mellan ”högt och lågt, mellan tänkande och kropp” i sammanhanget hur de traditionellt estetiska ämnena klassificeras (sid 219). Hon berättar också om hur skolan faktiskt är inredd, ofta med de praktiska salarna för sig och avskilda från övriga ämnen. Detta kan ju i och för sig bero på praktiska lösningar beroende på ämne, exempelvis slöjdsalar har behov av utrustning som är skrymmande och som kräver särskilda säkerhetsförhållanden. Trots det borde ämnet ändå räknas in med lika hög status som exempelvis kemi som ju också kräver särskilda salar. Det som intresserar är hur lärarlaget i texten har ordnat sitt arbete och lyfter fram vikten av att olika uttrycksformer berikar lärprocessen när de samverkar. Att teori och praktik i samverkan fördjupar perspektiven i lärprocessen.
Även detta kapitel handlar om hur eleverna gör filmer och i och med detta har man tagit till vara på både praktiska och teoretiska resurser. Författaren menar att just arbetet med film innebär att man på ett mer genomgripande sätt omformar nya kunskaper och gör dessa till sina egna genom processen med filmskapandet från idé till färdig produkt. Detta ställs emot en pojkes uttalande om ämnesintegrering där han tröttnat på att det är samma i alla ämnen. Då eleverna tycker att det är enformigt har tanken med ämnesintegrering inte nått sitt mål, törs jag påstå.
Som jag nämnde tidigare kan de flesta ämnen ingå i ett filmprojekt och då tycker jag att de estetiska ämnena hamnar i ett bättre läge i vågskålen. Här har alla ämnen lika hög status eftersom de samverkar med sina olika delar. Förutom elevernas känsla att de har en sorts makt och ett ansvar då de filmar, delvis utanför skolan, finns ändå pedagogens kontroll över det hela genom kravet på ett manus och i förlängningen även kravet på kunskaperna att producera filmen med allt vad det innebär.
Vad som kan kännas frustrerande är tidsåtgången när det gäller att låta eleverna göra film. Om man arbetar ämnesintegrerat gäller det att planera och förbereda så att alla ämnen kommer in i filmarbetet. Det som jag personligen tror känns som tidskrävande är nog repetition av filmscener och själva filmandet. Eleverna får ta ansvar på ett helt annat sätt då de eventuellt lämnar skolområdet för att filma och ibland kan man säkerligen uppfatta arbetet som kaos i vissa moment. Som pedagog med ansvar för att eleverna ska lära något gäller det att släppa taget till viss del och våga lägga över ansvar på eleverna. Jag tror inte det är alldeles enkelt eftersom vi oftast inte har den kulturen eller traditionen i skolan.
Ett annat faktum är att många pedagoger saknar en gedigen utbildning i handhavande av tekniken varför det blir problem redan där. Oftast har eleverna bättre kunskaper om detta och det kan skapa förvirring i lärsituationer om pedagogen inte har kontrollen helt över det som sker.
Man kan även använda sig av film i andra syften. Eftersom ungdomar ser väldigt mycket videofilm idag kan man fundera över hur mycket de hinner bearbeta det de ser. Filmer som speglar ungdomskultur kan ligga till grund för många bra diskussioner om man ger sig tid att analysera ordentligt. Även våldsfilmer som av och till diskuteras bland eleverna kan plockas isär i delar och man kan diskutera hur filmen är gjord, vad som händer och hur våldssekvenserna skulle upplevas i verkligheten. Det finns filmer som passar som underlag till så gott som alla ämnen man av något skäl behöver prata om - från könsdiskriminering till våldsbrott.
Att använda just film i skolan innebär att man använder en genre som eleverna känner väl och det tror jag är en stor fördel. Fortfarande är det mycket populärt att visa en film. Det känns som avkoppling från det traditionella pluggandet och just denna lustkänsla tror jag att man kan använda sig av på en djupare nivå. Det som gäller är bara tid för planering av rätt film, rätt diskussionsunderlag och tid till reflektion och utvärdering. Ett noggrant genomfört filmarbete, framför eller bakom kameran eller TV-rutan måste få väga lika tungt som ett traditionellt teoripass baserat på litteratur.
Källa: Design för lärande, Anna-Lena Rostvall och Staffan Selander (red), Norstedts Akademiska Förlag, 2008
onsdag 25 november 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
